(parentes)

Det slog mig att det är ju jobbigare att gå iväg till pappersinsamlingen än att göra en liten skylt.
Så...vänligt men bestämt har jag äntligen satt ner foten.

Övning ger färdighet...

...så just nu befinner jag mig här: Songs For A Blue Guitar presents: the coolest women in music, och övar min engelska och mina bloggskills.

(Jag råkade tydligen ovetandes skapa inte mindre än 3 bloggar då vi skulle sätta igång med detta bloggandet. Så jag tänkte att, varför inte använda en som test-blogg? Inget skol-snack, inget tjat om vad jag sysslar med om dagarna...bara en helt och hållet subjektiv lista. En lista baserad på det svårdefinierade ordet: cool. För att citera Kajsa som citerade Bruce Mau:

Don’t be cool.
Cool is conservative fear dressed in black. Free yourself from limits of this sort.
 
Personligen tycker jag att det är ordet i sig som ska frigöras från dess begränsningar. Det är ett kul ord att använda, trotsa, lägga nya värderingar i och helt enkelt ta ifrån elit-grupper av olika slag.)

"höstlov"

Halloween är här, och då ska man väl vistas i övergivna hus.

Men här gick vi självklart inte in.

Det får man ju inte. Det står ju på skylten.

Fast man kan ju fantisera om hur det skulle kunnat se ut där inne.

Men vi stannade utanför.

Snart ska badhuset rivas.

Farväl badhuset!

Nördens revansch!

Nördens revansch - Solciala medier, virtuella världar...the place to be vecka 41.

Idén om nördarnas hämnd eller upprättelse är väl inte direkt ny.


Fast jag vet inte riktigt... jag föredrar nog facebook-sagan.

Jag anser mig själv vara en nörd och ändå känner jag mig helt förvirrad i dessa virtuella världar.

Skapade en karaktär i Second Life och var väl mest nöjd med namnet - Shaun Kwan. När min bror frågade om jag varit inne och kollat läget i själva världen satt jag som ett frågetecken. Men väl där hittade jag inte så mycket roligare att göra än att flexa och spänna mina muskler för andra tills någon sa till mig att inte vara en sån "attention-seeker". Men Shaun Kwan hittade trots allt några vänner till slut....

Det hade dock varit kul att leta upp Brittmarie Blindside och genomföra någon slags flashmob på Second Life. Men det projektet begraver jag tillsammans med Shaun Kwan.

Kristoph på stallet.se hade det betydligt svårare att komma in i gänget. Med Kristoph som alias skaffade jag mig en häst och två katter och hoppades på att jag skulle accepteras i gemenskapen. Men icke.

"Hej alla hästtokiga!", utbrast Kristoph och fick inte ett enda svar. Alla tjejerna ville bara prata stallplatser och sälja hästar till varandra hit och dit. Kristoph försökte igen:

Inget svar...

Så jag beslöt mig för att "sadla av" min fina Shirehäst Carina för gott....

För att avrunda nördtemat ska jag avsluta detta inlägg med en video jag just såg att min pappa skickat till mig.

Sådan nörd sådan dotter...eller sådan far sådan nörd?

De Pecha Kucha Fing Vi Did... (blogg 06)

Pecha Kucha. Pecha what?, tänkte jag för en vecka sen. Men nu vet jag. Om du också vill veta, läs HÄR.
Med hjälp av 10 bilder, 20 sekunder per bild skulle vi belysa det vi tyckte var viktigt/intressant/dåligt/ whatever i kursplanen för bildämnet. Jag belyste arkitektur. Eller solen belyste arkitektur och jag fotade.
Det blir inga smakprov på det för jag har glömt kameran....

Sokratiska samtal (blogg 05?)

Fantastisk föreläsare. Intressant föreläsning. Jag trodde faktiskt det skulle bli hur svävande och flummigt som helst. Citat, Eddie Izzard: "...Socrates, he was great. He invented questioning. Before Socrates everyone sort of went, 'Yeah, suppose so.'.."



(från 2:15)

MEN, jag vet inte hur duktiga vi egentligen var på sokratiska samtal sen när vi fick öva. Det heter väl "övning ger färdighet" och låtom oss förlita oss på det, helt enkelt.

Workshop - bildämnet (blogg 05)

Nu har jag inget schema med mig och min tidsuppfattning är sådär. Men för kanske två veckor sen hade vi workshop med Susanne där vi fick fundera över bildämnets uppbyggnad. Vi la post it-lappar över golvet med ord vi tyckte kännetecknade bildämnet på olika sätt. Dessa  lappar sorterade vi sen i grupper så som vi tyckte de passade ihop. Sen efter det fick vi planera lektionsmoment utifrån de olika områdena som bildats av lapparna.

Hade varit kul om jag haft med mig en kamera men jag råkar veta att Madelen och Simon har bilder på sin blogg från detta tillfälle för den som vill titta.

Nu till lite tankar kring bildämnet och förhållandet till det som står i läroplanen:

Drömmen är ju att bildämnet ska utveckla lust och kreativitet. Det är en mysig dröm som bildlärare har, att på deras lektioner ska alla elever få blomma ut och uttrycka sig på sitt eget vis, men ändå så det blir fint och/eller intressant. Där ska dom få chansen att utveckla sig själva och där kommer väl även identitetsskapandet in. Detta står i kursplanen. Kursplanen ingår i den mysiga drömmen.... till viss del iaf.
Jag tror den är sådär härligt suddig (som det är i drömmar) på just dom stycken som är mindre intressanta för var och en av alla oss som lever i den drömmen.

Det här är ju självklart en dröm jag lever i också. Varför skulle man annars vilja bli lärare i bild om man INTE vill att eleverna ska utveckla en lust att lära? Eller om man inte vill att ens egna lektioner ska vara till hjälp i elevers formande av identitet och ståndpunkter?
Men HUR man får detta att funka på riktigt, HUR man utvecklar en lust att lära eller utvecklar egna ståndpunkter genom bildämnet, det kan nog vara svårt att sätta fingret på.
Jag tror på att utforma bilduppgifter som utmanar deras tankemönster och samtala om bilder, samtala om det eleverna själva skapat.
Det är mitt enkla svar. Det är ett svar som funkar perfekt i filmens värld, om man sett Dangerous Minds eller Sister Act 2 för många gånger.... För ett mer ingående svar får jag återkomma när jag jobbat några år.

Lärandeteorierna är främst till nytta för att sortera tankarna. Kunskap om hur man kan se på lärande är självklart viktigt för att bilda en egen syn på inlärning, men också för att kritisera sina egena metoder. DET tror jag är det viktigaste, att man kan se att det behöver inte finnas ETT rätt svar på hur man ska arbeta.

Nu har det hänt igen!!!!

Jag ligger efter med bloggandet.... Vad gör vi med dagarna på dagarna???



Jag ska försöka strukturera mina tankar och skriva ifatt.
Håll ut. Snart har jag internet hemma. Då kanske jag får lite mer känsla för det här med blogg...

Utveckling

Förra veckan hade vi tema: Utveckling.

Var och en fick forska på egen hand kring begreppet utveckling. Personligen har jag alltid fascinerats av samhällets utveckling och hur det tar sig uttryck i konst och design. Man kan ofta se hur samhällets strukturer avspeglas i rådande skönhetsideal inom konst, arkitektur och mode. Man kan också se hur design rent praktisk möter de behov som finns i samtiden.

Jag hade från början tänkt titta på utveckling inom arkitektur, hur städer växer fram efter de behov som finns, men också hur designen ofta avspeglar tidens smak och ideal. Men jag hamnade istället i modehistoria...

Jag hörde på radio efter årsskiftet 09/10 ett program där tre musikkritiker skulle lista den bästa musiken från det gångna årtionet. De pratade om musikens enorma influenser genom åren och hur musiken varit det främsta språkröret och den tydligaste indikatorn för rådande samhällsideal. Men de menade att den tid vi lever i nu snarare verkar fokusera på det visuella, mer specifikt - mode. Jag tyckte det var en väldigt intressant iakttagelse och jag är beredd att hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att mode, kläder och andra visuella uttryckssätt har blivit allt viktigare för människor. Jag vet inte ifall ett program som Fashion hade haft samma självklara plats i svts tablå som det har idag.

Det var delvis med detta i bakhuvudet som jag ville titta närmare på hur utvecklingen sett ut inom mode, hur vi väljer att uttrycka oss i förhållande till det samhälle vi lever i. Mot bibblan för att söka kunskap!

På fredagen samlades vi i klassen igen och alla hade med sig böcker som belyste de aspekter av utveckling de tittat på. Intressant att se hur olika man kan tänka kring utveckling. Lars-Åke Kernell var samtalsledare och skulle väl fösöka styra upp ett vettigt samtal kring hur vi tänker kring detta vida begrepp. Inte helt oväntat hamnade vi i diskussionen hur vi ser utveckling i skolan, i bildämnet och hur vi kan främja utveckling i vår undervisning (gissningsvis och med all rätt var väl det som var det slutgiltiga syftet med temat). Ett lite mysigt inslag var att vi fick ventilera och drömma lite kring hur vi skulle vilja arbeta med bild som framtida bildlärare. De flesta av oss är nog väldigt formade av vår egen tid. Vi vet att man inte ska rita geometriska figurer och ha katederstyrda lektioner. Allt detta tas mycket för givet utan att reflektera så överdrivet mycket om varför vi tycker så. Kanske är det därför jag fastnade lite extra för en sak som kom upp i diskussionen. Lars-Åke hade en kommentar om hur man skapar ett progressivt klassrum som jag tyckte var väldigt intressant. Han sa något i stil med att för att ett klassrum ska vara progressivt måste man våga sätta sig emot de rådande normerna. Det fria skapandet fick genomslagskraft i ett mer strikt klassrum eftersom det blev en frisk fläkt. Kanske är det så att det fria skapandet nu i sin tur behöver inslag av mer styrda metoder?

Jag vet inte, och jag har nog inte tänkt färdigt på den frågan heller. Men jag tror det finns en anledning att undervisningsmetoder skiftar mellan olika tider i historien. Jag vet inte om jag vill komma till någon präktig slutsats på detta. Jag är inte säker på att en duktig slutsats är lösningen som sen gör att jag blir en bra bildlärare.

Just nu vill jag bara utmana mig själv att, på fullt allvar, försöka föreställa mig själv undervisa geometriska figurer till leda och fundera på varför jag tycker den tanken är så olidlig.

Glömde ju....

...jag ligger efter med bloggandet. Så nu kommer ett till blogginlägg.
I fredags var jag hemma-hemma i härliga Östergötland och missade kanske utbildningens hittills mest dramatiska dag. Det var iaf det intryck jag fick när jag igår fann mig själv mitt i en väldigt spännande diskussion om fredagens workshop. För det första förstod jag inte mycket av vad som faktiskt hade hänt, och det verkar dessutom ha varit väldigt delade intryck av vad som faktikt hände.

Om du inte går i min klass, läser detta och blir lite nyfiken så kan jag tipsa om att läsa några andra bloggar från klassen. Där står det säkert mer.

Eftersom jag inte var där i fredags kan jag tyvärr inte uttala mig om dagen (men jag kan säga i efterhand att jag är väldigt nyfiken på vad som hände egentligen och hur en workshop kunnat ge som många olika intryck. Spännande). MEN diskussionen vi hade igår fick mig att fundera lite på min framtida yrkesroll. En sak som lyftes var nämligen hur olika vi alla har uppfattat och tagit till oss att arbeta med workshops.
Personligen har jag tyckt att det varit väldigt givande, inte bara för jag har tyckt det varit roligt utan även för att det har gett mig tankeställare och utrymme för att analysera hur jag fungerar och även analysera vad som kan tänkas fungera och inte i ett klassrum. Jag tycker dessutom det ger idéer för hur man själv skulle kunna jobba med bild rent praktiskt. Men vi fungerar alla olika i hur vi lär oss bäst och VAD vi tycker är viktigt att lära oss. Och om ett klassrum med blivande bildlärare kan vara så spretigt, hur spretig är så inte en vanlig klass på högstadiet eller gymnasiet? Och jag har ingen plan på att fungera som lärare bara för de elever som tänker som jag. Just därför tycker jag det är väldigt intressant och viktigt att höra olika röster om hur undervisningen här uppfattas. Ser fram emot fortsättningen på den här diskussionen.

(Det hände andra saker också förra veckan. Vi var bl.a och tittade på Marianne Lindberg DeGeers utställning på Bohusläns museum i Uddevalla. Men den dagen blev jag faster till mitt första syskonbarn. Så den dagen var jag lite ofokuserad.)

Long time no.. write.

Mycket har hänt sen sist jag skrev så jag tänkte uppdatera nyfikna läsare om vad jag sysslat med de senaste två veckorna.

För två veckor sen, närmare bestämt v.37, hade vi en gemensam vecka tillsammans med alla förstaårsstudenter på HDK. Temat var förändringar i det offentliga rummet. Veckan började med samling i aulan där vi med hjälp av föreläsning och visning av 2 dokumentärfilmer, The Yes Men och Inside Outside introducerades för en vecka av gatukonst. Vår uppgift: individuellt genomföra en förändring i det offentliga rummet och dokumentera detta.

Matade med termer, information och framförallt nya intryck av gatukonst satte hjärnan igång att arbeta. Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Vad vill jag säga med det jag gör? VILL jag säga något med det jag gör?
Plötsligt kändes det som om hela världen låg vid ens fötter. Jag kan egentligen göra precis vad jag vill (bortsett från att vissa saker faktiskt är olagligt). Ironiskt nog kändes de obegränsade möjligheterna nästan begränsade. Kanske för att en liten prestationsångest smög sig på. Det måste ju vara något bra. Nu hade man chansen att göra ordentligt. Så tack o lov för tidspress! Som sann tidsoptimisk jobbar jag bäst med liiite press.

Mitt i bollandet av idéer växte några idéer fram lite starkare och började ta form på ett mer genomförbart stadie. Den idéen som fastnade till slut grundar sig i min fascination för skyltar. I Sverige gillar vi skyltar. Vi gillar ordning och tanken på att någon redan bestämt hur saker och ting ska gå till och tydligt visar på HUR saker och ting ska gå till. Lysande exampel på detta - Herr Går Man. Han visar väldigt tydligt hur det går till när man korsar vägen genom att följa der vita linjerna på vägen.

Min tanke var - varför visar han inte hur man gör andra saker? Herr Står Man och Herr Sitter Man fanns med bland mina idéer på vad han skulle kunna visa. Men jag kunde inte släppa dom vita linjerna på vägen som tillsammans med skylten visar hur det ska gå till när man korsar vägen.
Det slutade med att jag funderade på alternativ till hur man skulle kunna korsa vägen på ett annat sätt, och i så fall måste ju Herr Går Man visa hur detta ska gå till. Mitt resultat:

På fredagen samma vecka redovisades alla olika gatukonstprojekt i aulan. Det var väldigt kul att se allt samlat under en samling. Det var många som gjorde starkt intryck på mig, men det skulle ta otroligt lång tid att analysera allt det här. Så det får bli en allmän eloge till alla smarta, tankvärda och roliga förändringar runt om i staden. Men ännu roligare var det att faktiskt se spår av olika projekt när man gick runt i Göteborg. Det var nog ett av dom största intryck jag fick - att staden blir som ett enda stort chattrum, en enda stor blogg. Någon hade just det som sitt projekt, att skapa en blogg i en hiss. Men jag skulle vilja vidga den idén och säga att alla olika grejer som folk gjorde blir som inlägg i den stora Göteborgsbloggen.
Någon hade även gjort brev som det stod "till dig från mig" på. Det känns också som ett tema i gatukonst. För på ett sätt är all gatukonst till dig som läser, ser och uppmärksammar från mig som vill säga något eller visa något. Det får bli mina avslutningord på detta tema... iaf för nu.

Hem ljuva hem...

Igår var dagen då jag skaffade mig ett bibliotekskort på Göteborgs stadsbibliotek. Känns som en bekräftelse på min nya identitet som göteborgare.

Mina första två veckor som göteborgare har varit minst sagt omtumlande. Nya intryck, workshops, museibesök och utlandsresor kan tydligen få en sann nattmänniska att somna som en stock redan vid 22 (!?). Jag inser att detta är en ganska vanlig läggdagstid, men för mig är det väldigt ovanligt att jag lägger mig innan dygnsskiftet.

Redan andra skoldagen satte arbetet igång med full fart. Vi fick vi i uppgift att bygga hus i Slottsskogen och reflektera kring boende. Det var ett riktigt trevligt sätt att lära känna sina nya klasskamrater och dagen slutade med intressanta diskussioner bl.a om hur snabbt man skaffar ett affektionsvärde till saker och platser.

Men jag ska inte gå in på detta så mycket mer, så det blir bara en tjuvkik genom nyckelhålet...

Första veckan avslutades med utlandsresa. Närmare bestämt Danmark. Närmare bestämt Louisiana.

Där försjönk vi, eller iaf jag, i en utställning av Sophie Calle. Då jag tjuvkikat lite på Kobras inslag om henne hade jag redan en bild av hennes konstnärsskap. Man kan säga att jag tog till mig TV-rutans subjektiva bild och gjorde den till min - något jag aldrig ska låta mig luras att göra igen (yeah right, snart sitter jag där igen med mina åsikter om det ena och det andra, helt baserade på nåt svt-inslag...). Hennes förmåga att fånga människor i ord och bild fascinerade mig enormt. Jag hade gärna velat ha ett exempel på detta här, men då är det ju plötsligt JAG som är Kobra med MIN subjektiva bild av MIN upplevelse, så jag säger istället: Se hennes utställning!

(Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är poängen med den här bloggen...leka Kobra, analysera det JAG finner värt att lyftas fram, det JAG har sett. Pedagogiskt, tydligt och intresseväckande lägga fram min syn på det vi sysslar med om dagarna. Men ännu en gång känner jag ett behov att lägga fram mitt "jag-är-ny-på-det-här"-kort och jag hänvisar därmed mina visdomsord och häftiga layouts till framtida blogginlägg.)

Det här blev för snurrigt. Ett avslut är på sin plats. Musik är ett måste i min vardag, så jag tar det temat även till min blogg. Någon gång ska jag låta nörden i mig kombinera musik till innehåll i bloggen. Men nu lämnar jag er med ett klipp utan någon vidare eftertanke, mer än en vitsig parallell till titeln - That's it, I quit, I'm going to bed....

Övningskör min egen blogg

En ny era har börjat. Frida som bloggare. Det kan bli riktigt spännande att se vart det kan leda. Men just nu hittar jag ingen inspiration till att sätta något större avtryck i den här världen. Nöjer mig med att inviga min lilla blogg med lite Joni Mitchell.