Glömde ju....

...jag ligger efter med bloggandet. Så nu kommer ett till blogginlägg.
I fredags var jag hemma-hemma i härliga Östergötland och missade kanske utbildningens hittills mest dramatiska dag. Det var iaf det intryck jag fick när jag igår fann mig själv mitt i en väldigt spännande diskussion om fredagens workshop. För det första förstod jag inte mycket av vad som faktiskt hade hänt, och det verkar dessutom ha varit väldigt delade intryck av vad som faktikt hände.

Om du inte går i min klass, läser detta och blir lite nyfiken så kan jag tipsa om att läsa några andra bloggar från klassen. Där står det säkert mer.

Eftersom jag inte var där i fredags kan jag tyvärr inte uttala mig om dagen (men jag kan säga i efterhand att jag är väldigt nyfiken på vad som hände egentligen och hur en workshop kunnat ge som många olika intryck. Spännande). MEN diskussionen vi hade igår fick mig att fundera lite på min framtida yrkesroll. En sak som lyftes var nämligen hur olika vi alla har uppfattat och tagit till oss att arbeta med workshops.
Personligen har jag tyckt att det varit väldigt givande, inte bara för jag har tyckt det varit roligt utan även för att det har gett mig tankeställare och utrymme för att analysera hur jag fungerar och även analysera vad som kan tänkas fungera och inte i ett klassrum. Jag tycker dessutom det ger idéer för hur man själv skulle kunna jobba med bild rent praktiskt. Men vi fungerar alla olika i hur vi lär oss bäst och VAD vi tycker är viktigt att lära oss. Och om ett klassrum med blivande bildlärare kan vara så spretigt, hur spretig är så inte en vanlig klass på högstadiet eller gymnasiet? Och jag har ingen plan på att fungera som lärare bara för de elever som tänker som jag. Just därför tycker jag det är väldigt intressant och viktigt att höra olika röster om hur undervisningen här uppfattas. Ser fram emot fortsättningen på den här diskussionen.

(Det hände andra saker också förra veckan. Vi var bl.a och tittade på Marianne Lindberg DeGeers utställning på Bohusläns museum i Uddevalla. Men den dagen blev jag faster till mitt första syskonbarn. Så den dagen var jag lite ofokuserad.)

Long time no.. write.

Mycket har hänt sen sist jag skrev så jag tänkte uppdatera nyfikna läsare om vad jag sysslat med de senaste två veckorna.

För två veckor sen, närmare bestämt v.37, hade vi en gemensam vecka tillsammans med alla förstaårsstudenter på HDK. Temat var förändringar i det offentliga rummet. Veckan började med samling i aulan där vi med hjälp av föreläsning och visning av 2 dokumentärfilmer, The Yes Men och Inside Outside introducerades för en vecka av gatukonst. Vår uppgift: individuellt genomföra en förändring i det offentliga rummet och dokumentera detta.

Matade med termer, information och framförallt nya intryck av gatukonst satte hjärnan igång att arbeta. Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Vad vill jag säga med det jag gör? VILL jag säga något med det jag gör?
Plötsligt kändes det som om hela världen låg vid ens fötter. Jag kan egentligen göra precis vad jag vill (bortsett från att vissa saker faktiskt är olagligt). Ironiskt nog kändes de obegränsade möjligheterna nästan begränsade. Kanske för att en liten prestationsångest smög sig på. Det måste ju vara något bra. Nu hade man chansen att göra ordentligt. Så tack o lov för tidspress! Som sann tidsoptimisk jobbar jag bäst med liiite press.

Mitt i bollandet av idéer växte några idéer fram lite starkare och började ta form på ett mer genomförbart stadie. Den idéen som fastnade till slut grundar sig i min fascination för skyltar. I Sverige gillar vi skyltar. Vi gillar ordning och tanken på att någon redan bestämt hur saker och ting ska gå till och tydligt visar på HUR saker och ting ska gå till. Lysande exampel på detta - Herr Går Man. Han visar väldigt tydligt hur det går till när man korsar vägen genom att följa der vita linjerna på vägen.

Min tanke var - varför visar han inte hur man gör andra saker? Herr Står Man och Herr Sitter Man fanns med bland mina idéer på vad han skulle kunna visa. Men jag kunde inte släppa dom vita linjerna på vägen som tillsammans med skylten visar hur det ska gå till när man korsar vägen.
Det slutade med att jag funderade på alternativ till hur man skulle kunna korsa vägen på ett annat sätt, och i så fall måste ju Herr Går Man visa hur detta ska gå till. Mitt resultat:

På fredagen samma vecka redovisades alla olika gatukonstprojekt i aulan. Det var väldigt kul att se allt samlat under en samling. Det var många som gjorde starkt intryck på mig, men det skulle ta otroligt lång tid att analysera allt det här. Så det får bli en allmän eloge till alla smarta, tankvärda och roliga förändringar runt om i staden. Men ännu roligare var det att faktiskt se spår av olika projekt när man gick runt i Göteborg. Det var nog ett av dom största intryck jag fick - att staden blir som ett enda stort chattrum, en enda stor blogg. Någon hade just det som sitt projekt, att skapa en blogg i en hiss. Men jag skulle vilja vidga den idén och säga att alla olika grejer som folk gjorde blir som inlägg i den stora Göteborgsbloggen.
Någon hade även gjort brev som det stod "till dig från mig" på. Det känns också som ett tema i gatukonst. För på ett sätt är all gatukonst till dig som läser, ser och uppmärksammar från mig som vill säga något eller visa något. Det får bli mina avslutningord på detta tema... iaf för nu.

Hem ljuva hem...

Igår var dagen då jag skaffade mig ett bibliotekskort på Göteborgs stadsbibliotek. Känns som en bekräftelse på min nya identitet som göteborgare.

Mina första två veckor som göteborgare har varit minst sagt omtumlande. Nya intryck, workshops, museibesök och utlandsresor kan tydligen få en sann nattmänniska att somna som en stock redan vid 22 (!?). Jag inser att detta är en ganska vanlig läggdagstid, men för mig är det väldigt ovanligt att jag lägger mig innan dygnsskiftet.

Redan andra skoldagen satte arbetet igång med full fart. Vi fick vi i uppgift att bygga hus i Slottsskogen och reflektera kring boende. Det var ett riktigt trevligt sätt att lära känna sina nya klasskamrater och dagen slutade med intressanta diskussioner bl.a om hur snabbt man skaffar ett affektionsvärde till saker och platser.

Men jag ska inte gå in på detta så mycket mer, så det blir bara en tjuvkik genom nyckelhålet...

Första veckan avslutades med utlandsresa. Närmare bestämt Danmark. Närmare bestämt Louisiana.

Där försjönk vi, eller iaf jag, i en utställning av Sophie Calle. Då jag tjuvkikat lite på Kobras inslag om henne hade jag redan en bild av hennes konstnärsskap. Man kan säga att jag tog till mig TV-rutans subjektiva bild och gjorde den till min - något jag aldrig ska låta mig luras att göra igen (yeah right, snart sitter jag där igen med mina åsikter om det ena och det andra, helt baserade på nåt svt-inslag...). Hennes förmåga att fånga människor i ord och bild fascinerade mig enormt. Jag hade gärna velat ha ett exempel på detta här, men då är det ju plötsligt JAG som är Kobra med MIN subjektiva bild av MIN upplevelse, så jag säger istället: Se hennes utställning!

(Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är poängen med den här bloggen...leka Kobra, analysera det JAG finner värt att lyftas fram, det JAG har sett. Pedagogiskt, tydligt och intresseväckande lägga fram min syn på det vi sysslar med om dagarna. Men ännu en gång känner jag ett behov att lägga fram mitt "jag-är-ny-på-det-här"-kort och jag hänvisar därmed mina visdomsord och häftiga layouts till framtida blogginlägg.)

Det här blev för snurrigt. Ett avslut är på sin plats. Musik är ett måste i min vardag, så jag tar det temat även till min blogg. Någon gång ska jag låta nörden i mig kombinera musik till innehåll i bloggen. Men nu lämnar jag er med ett klipp utan någon vidare eftertanke, mer än en vitsig parallell till titeln - That's it, I quit, I'm going to bed....

Övningskör min egen blogg

En ny era har börjat. Frida som bloggare. Det kan bli riktigt spännande att se vart det kan leda. Men just nu hittar jag ingen inspiration till att sätta något större avtryck i den här världen. Nöjer mig med att inviga min lilla blogg med lite Joni Mitchell.