Det har tagit en himla tid för mig att få upp det här på bloggen, men NU, äntligen är det här: inlägget som är anledningen till att jag saknar 3p i Ladok. Så läs, och godkänn mig nu, please...!
Obligatorisk och examinerande? Svåra ord. Svåra ord för en tankspridd levnadskonstnär (en titel jag, kanske oförtjänt, fått av en vän. Kanske kan man översätta det till livsnjutare, dagdrömmare? Vad vet jag?).
Under hösten har vi jobbat med tema: gränser. Vi har bl.a haft en skissbok var som vi alla fyllt med teckningar, skisser, collage, dikter, kvitton, bilder osv... Samtidigt har vi även läst och pratat om interkulturalitet, tillhörighet, kultur, sammanhang och därmed även gränser mellan människor.
När vi började prata i gruppen om vad vi ville göra för workshop hamnade vi ganska snabbt på tema gränser som i begränsningar, sociala gränser och begränsningar. Närmare bestämt fysiska begränsningar. Hur skulle man kunna utforma en workshop där deltagarna rent fysiskt hindras i in sociala interaktion med varandra. För att ha en tydlig uppgift att utföra detta experiment kring bestämde vi att de i grupper skulle få utforma en logga för BVK. Vi var först inne på att de skulle beröra något mer laddat i sin gestaltning. Kanske något tema? Ska det vara ett negativt eller positivt tema? Många tankar och idéer flög runt. Men plötslig bara insåg vi att vi höll på att trassla in oss i stereotyper och bestämde oss, som jag redan nämnt, för att göra något relativt neutralt och konkret. En logga. En logga för oss. Något alla kan samlas kring utan några större svårigheter. På så sätt kunde vi istället fokusera på de hinder vi ville sätta upp för deltagarna. Något som skulle hindra deras kommunikation när de utförde uppgiften. Skulle man kunna stoppa det mest centrala kommunikationsmedlet, språket? Talet och kropsspråket? Många idéer cirkulerade i gruppen. Vi var inne på att de skulle vara tysta, inte få ha ögonkontakt, inte få ha fysisk kontakt, inte få genomföra en handling själv utan enbart med hjälp av andra...osv. En del idéer var mer krångliga och invecklade än andra. Vi bestämde oss för att ha två typer av hinder som alla skulle få chans att prova på (båda gick ut på att man aldrig fick utföra sina egna idéer under övningen, den ena gav man instruktioner genom viskleken och den andra genom att instruera andra i gruppen utan ord) och en som gällde alla under hela workshopen (total tystnad, med undantag för de som viskade instruktioner i viskleken). Materialet för att göra loggan var färg, tidningar, lim, pennor, penslar osv.
Workshopen var upplagd så att de var indelade i fyra grupper som skulle göra en logga var och efter halva tiden fick de flytta ett steg till höger, i den cirkel som blev av de fyra gruppernas placering i lokalen, och fortsätta på en annan grupps logga.
Under själva workshopen tänkte jag på hur mycket man anstränger sig när man blir begränsad. Alltså, man kanske inte lägger ner sin själ direkt när man ändå intge får göra som man vill. Genom att man bara kunde göra saker genom att bew någon annan göra det man tänkt så kanske man släpper förväntningarna för hur det kommer bli, släpper kraven. Fast å andra sidan tänker jag att det kanske borde trigga en att vilja fortfsätta, antingen för att rätta till och göra snyggt eller för att man sett något nytt som man inte tänkt på och vill fylla på med mer. Jag vet inte.. det är svårt att veta vad som triggar en till idéer och inspiration.
Fast jag måste säga att det blev en intressant stämning när det var nästan helt tyst i hela aulan samtidigt som alla målade, klistrade och fixade på loggorna.
måndag 30 maj 2011
söndag 22 maj 2011
Konflikten ser ljuset i tunneln...
Ok, here goes, ett avslutande inlägg.
Vad i all sin da'r är det som har hänt dom senaste veckorna?
Jag ska säga som det är: det har faktiskt varit jobbigt. Det är fortfarande lite jobbigt. Imorgon ska det stå färdigt och plötsligt är det här inte längre något som händer i mitt huvud, inom mina ramar, där jag lagt ut min tejp och lagt mina "rör ej"-lappar. Plötsligt kan alla se. Plötsligt kan och FÅR alla ha en åsikt om något som är så mitt. Det är min konflikt, mitt huvud, mitt rum. Mitt kreativa rum.
Av någon anledning får jag en känsla av att jag måste förklara hela min resa i det här inlägget, men det känns lite kaka på kaka eftersom det bara är att skrolla ner o läsa gamla inlägg.
MEN, jag kan kanske försöka reda ut min trassliga tråd som jag följt i mörkret innan jag hittade ut till något lite mer greppbart. Större delen av dessa veckor har jag famlat runt och spelat in ljud. Jag har försökt greppa en konflikt från olika vinklar men fick aldrig riktigt tag i den. Jag har svamlat och svävat ut om både det ena och det andra på varenda handledning utan att knappt veta själv vad jag har pratat om. Jag har varit så trött på mig själv, trött på mina idéer och trött på uppgiften.
Stundvis har uppgiften känts som ett stort hav av tomma idéer som slukat mig.
Men jag har kämpat vidare. Jag har spelat in ljud, laddat ner program, mixat ljud, spelat in filmer, lagt på musik, köpt tyg, byggt en blobb av hönsnät och bara stirrat med tom blick på mina resultat.
Samtidigt har idéer uppkommit, utbytts, dansat runt och växt fram runt omkring mig. Andras idéer.
Hur är det ens möjligt att känna sig så o-kreativ i ett rum som flödar av kreativitet?
Aldrig förr har jag varit så trött på ordet kreativitet som när jag satt på en pall med ljudinspelaren i handen, avstängd, och bara tittade mig omkring i ateljén.
Efter det gick det faktiskt ganska fort. På vägen hem från skolan, med lurar i öronen, kom jag på flera idéer och fastnade för en.
Jag ringde Kajsa för att höra hur idén lät när man sa den högt. Väl hemma började jag fundera på hur jag skulle kunna genomföra min idé. Funderande slutade inte och jag halvsov stundvis och drömde konstiga drömmar om att det var jordens sämsta idé.
Mitt i allt detta kom jag på en idé. Jag skulle försöka beskriva vad jag känt under dessa veckor - därav blobben i hönsnät. Blobben skulle föreställt den bubblan som är en pina att befinna sig i. Jag hade även en idé att göra motsatsen till blobben. En bubbla det kreativiteten flödar. Men den bubblan kändes för svår att beskriva. På handledningen tog jag motvilligt emot rådet att släppa blobben. Min idé. Min livboj. Det enda konkreta jag hade åstadkommit under den här tiden. Men jag gjorde det. Jag släppte den och försökte gräva i vad som får mig att känna lust att skapa - den kreativa bubblan.
Jag skrev listor, ritade figurer och skisser. Jag letade i mitt huvud efter färger, former och symboler som är kreativitet för mig.
När jag proppade in allt detta i mitt fiktiva rum kändes det som krimskrams och dagis. Saker, färger, tyger och figurer som hänger överallt... Nja. Det var inte riktigt det jag var ute efter. Det jag hade skrivit upp som huvudingredienser för att jag ska komma igång var: musik, människor och struktur. Ateljén är ett bra ställe! För där sitter människor som kan se saker utifrån. Jag diskuterade mina idéer och fick nya idéer.
Det är så svårt att skriva ner vad det är jag har gjort, eller fortfarande gör fram till imorn kl.12. För mig är det ett sätt att försöka beskriva hur jag kopplar musik till nästan allt jag gör och säger, människor runt omkring mig, platser jag varit på och minnen. Om jag inte har musik från iPoden, datorn eller stereon så har jag den oftast i huvudet. Jag använder mig av musik för att komma igång med att göra saker. Jag gör listor av musik som passar till det jag ska göra.
Vad i all sin da'r är det som har hänt dom senaste veckorna?
Jag ska säga som det är: det har faktiskt varit jobbigt. Det är fortfarande lite jobbigt. Imorgon ska det stå färdigt och plötsligt är det här inte längre något som händer i mitt huvud, inom mina ramar, där jag lagt ut min tejp och lagt mina "rör ej"-lappar. Plötsligt kan alla se. Plötsligt kan och FÅR alla ha en åsikt om något som är så mitt. Det är min konflikt, mitt huvud, mitt rum. Mitt kreativa rum.
Av någon anledning får jag en känsla av att jag måste förklara hela min resa i det här inlägget, men det känns lite kaka på kaka eftersom det bara är att skrolla ner o läsa gamla inlägg.
MEN, jag kan kanske försöka reda ut min trassliga tråd som jag följt i mörkret innan jag hittade ut till något lite mer greppbart. Större delen av dessa veckor har jag famlat runt och spelat in ljud. Jag har försökt greppa en konflikt från olika vinklar men fick aldrig riktigt tag i den. Jag har svamlat och svävat ut om både det ena och det andra på varenda handledning utan att knappt veta själv vad jag har pratat om. Jag har varit så trött på mig själv, trött på mina idéer och trött på uppgiften.
Stundvis har uppgiften känts som ett stort hav av tomma idéer som slukat mig.
Men jag har kämpat vidare. Jag har spelat in ljud, laddat ner program, mixat ljud, spelat in filmer, lagt på musik, köpt tyg, byggt en blobb av hönsnät och bara stirrat med tom blick på mina resultat.
Samtidigt har idéer uppkommit, utbytts, dansat runt och växt fram runt omkring mig. Andras idéer.
Hur är det ens möjligt att känna sig så o-kreativ i ett rum som flödar av kreativitet?
Aldrig förr har jag varit så trött på ordet kreativitet som när jag satt på en pall med ljudinspelaren i handen, avstängd, och bara tittade mig omkring i ateljén.
Efter det gick det faktiskt ganska fort. På vägen hem från skolan, med lurar i öronen, kom jag på flera idéer och fastnade för en.
Jag ringde Kajsa för att höra hur idén lät när man sa den högt. Väl hemma började jag fundera på hur jag skulle kunna genomföra min idé. Funderande slutade inte och jag halvsov stundvis och drömde konstiga drömmar om att det var jordens sämsta idé.
Mitt i allt detta kom jag på en idé. Jag skulle försöka beskriva vad jag känt under dessa veckor - därav blobben i hönsnät. Blobben skulle föreställt den bubblan som är en pina att befinna sig i. Jag hade även en idé att göra motsatsen till blobben. En bubbla det kreativiteten flödar. Men den bubblan kändes för svår att beskriva. På handledningen tog jag motvilligt emot rådet att släppa blobben. Min idé. Min livboj. Det enda konkreta jag hade åstadkommit under den här tiden. Men jag gjorde det. Jag släppte den och försökte gräva i vad som får mig att känna lust att skapa - den kreativa bubblan.
Jag skrev listor, ritade figurer och skisser. Jag letade i mitt huvud efter färger, former och symboler som är kreativitet för mig.
När jag proppade in allt detta i mitt fiktiva rum kändes det som krimskrams och dagis. Saker, färger, tyger och figurer som hänger överallt... Nja. Det var inte riktigt det jag var ute efter. Det jag hade skrivit upp som huvudingredienser för att jag ska komma igång var: musik, människor och struktur. Ateljén är ett bra ställe! För där sitter människor som kan se saker utifrån. Jag diskuterade mina idéer och fick nya idéer.
Det är så svårt att skriva ner vad det är jag har gjort, eller fortfarande gör fram till imorn kl.12. För mig är det ett sätt att försöka beskriva hur jag kopplar musik till nästan allt jag gör och säger, människor runt omkring mig, platser jag varit på och minnen. Om jag inte har musik från iPoden, datorn eller stereon så har jag den oftast i huvudet. Jag använder mig av musik för att komma igång med att göra saker. Jag gör listor av musik som passar till det jag ska göra.
Så jag gjorde även listor för min kreativa bubbla, mitt kreativa rum. Jag bestämde mig för att skapa mitt kreativa rum genom att strukturera upp det med listor.
Ett rum behöver väggar och med iPoden kopplad till högtalare uppe i ateljén och nyinhandlad färg började jag måla mina väggar svarta.
Just nu står en avbild av mitt kreativa rum i aulan och väntar på att jag ska fixa det sista inför utställningen. På vägen dit kommer jag med största sannolikhet gå igenom i huvudet vad jag behöver göra och samtidigt lyssna på Yelle.....
måndag 2 maj 2011
Konflikt. del 7 och en halv
Jag har en tanke:
Tänk om ljud var djur. Djud. Eller Ljur.
Hur skulle då ett klirr se ut?
Hur skulle ett bang bete sig?
Vad skulle ett gnissel äta?
Hur stort skulle ett dong vara?
Skulle ett krash vara ett däggdjur, eller kanske en reptil?
Skulle ett swishhhh låta swishhh?
Tänk om ljud var djur. Djud. Eller Ljur.
Hur skulle då ett klirr se ut?
Hur skulle ett bang bete sig?
Vad skulle ett gnissel äta?
Hur stort skulle ett dong vara?
Skulle ett krash vara ett däggdjur, eller kanske en reptil?
Skulle ett swishhhh låta swishhh?
söndag 1 maj 2011
Konflikt. del sju (mellansnack)
Som vanligt är jag alldeles för nyfiken för att gå och lägga mig. Sitter och lyssnar på mina inspelningar. Och funderar. Vad är det jag har spelat in? Och varför?
Vill jag säga något med dem?
Flera ljud som jag har spelat in vet jag inte längre vad det är. Ett ljud lyssnade jag på flera gånger och förstod ändå inte vad det var jag hade spelat in. Oftast gör man sig en bild i huvudet när man hör ljuden, man ser kanske ett rum, en person, föreställer sig olika omständigheter som krävs för just det ljudet. Men ljud som man inte känner igen, vad händer med bilden i huvudet då? Skapar man något nytt eller letar man förbryllat efter ett fack där det passar in?
Jag fastnade även vid det fantastiskt nystämda pianot på hdk och funderade på vart man skulle hamna om man bara klinkade på. Hur många olika typer av intryck kan man lyckas förmedla som amatörklinkare? Jag funderade på filmmusik, hur det måste passa till stämningen som bilderna förmedlar. Men vad händer när det inte stämmer? När det skär sig mellan bild och ljud. Kanske får det oss att skärpa våra sinnen. Det kanske väcker en nyfikenhet att förstå något vi inte förstått, hitta något vi missat.
Vill jag säga något med dem?
Flera ljud som jag har spelat in vet jag inte längre vad det är. Ett ljud lyssnade jag på flera gånger och förstod ändå inte vad det var jag hade spelat in. Oftast gör man sig en bild i huvudet när man hör ljuden, man ser kanske ett rum, en person, föreställer sig olika omständigheter som krävs för just det ljudet. Men ljud som man inte känner igen, vad händer med bilden i huvudet då? Skapar man något nytt eller letar man förbryllat efter ett fack där det passar in?
Jag fastnade även vid det fantastiskt nystämda pianot på hdk och funderade på vart man skulle hamna om man bara klinkade på. Hur många olika typer av intryck kan man lyckas förmedla som amatörklinkare? Jag funderade på filmmusik, hur det måste passa till stämningen som bilderna förmedlar. Men vad händer när det inte stämmer? När det skär sig mellan bild och ljud. Kanske får det oss att skärpa våra sinnen. Det kanske väcker en nyfikenhet att förstå något vi inte förstått, hitta något vi missat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)