Min egen serie-resa...

...från förväntan, till uttråkan (kan man säga så? frågar sig svenskläraren), till förväntan, till "jaha, jaså, ok."

Efter mycket skissande, skriva en rad här, skicka vidare, få nåt nytt, rita en bild, lägga den i en låda, räkna till tre, skriva en motsats, vika fyra gånger, lägga motsatsen i en burk, vända burken upp-och-ned, skicka till den person som kommer efter dig på klasslistan, skriva upp sitt namn, lägga i en låda, låta någon annan dra ett namn som redan finns, rita en bild till det, skicka vidare, blunda och rita det första man tänker på och till slut....så satt jag där med två ord:

FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD

Dessa två skulle jag skapa en serie utifrån. "Åh!" tänkte jag, "Det här kommer bli kul!"

Jag gick hem och gjorde som jag brukar göra när något ska vara klart en viss tid. Jag gjorde ingenting.
Dagen innan det skulle vara klart gick jag till skolan och satte mig i ateljén med människor som verkade vara mitt i ett hav av kreativitet. Och där satt jag, liksom bredvid på den torra flisiga bryggan, som en ofrivillig badkruka och bara hoppades att en våg av all den där kreativiteten skulle falla över mig.

Jag skrev, tänkte och skissade tråkiga idéer om oscarsstatyetternas förväntan som sedan omvandlades till uttråkan i Tom Hanks vindsförråd. Helt oinspirerad av mina egna idéer fortsatte jag, suckandes inombords och säkert även högt för mig själv, skissa och plötsligt satt jag och skissade på en serie som en lek att fånga båda dessa motsatsord i ett.

Jag vet inte hur väl det syns men det är en person som stirrar in i en micro. Jag tänker mig att personen på bilden är förväntansfull men samtidigt uttråkad.

I min frustration att inget blev riktigt som jag tänkt sökte jag mig till idéer kring en av Sveriges roligaste människor. Jag vet inte om hon är rolig som person. Men det är något med vår drottning som är så fruktansvärt komiskt. Hela kungafamiljen faktiskt, tycker jag är en ändlös källa till humor. Jag funderade lite på drottningen nu och då. Efter skandalboken om kungen, eller, nej, inte specifikt sen dess....jag tänker nog rent allmänt att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara kunglig. Och jag inbillar mig någonstans att Silvia skulle kunna bekräfta detta. Sen tänkte jag på bilden av kungligheter ur ett sagoperspektiv, och jag tänker mig att Silvia, uppvuxen i ett land, en världsdel faktiskt, utan kungligheter i sikte drömde om vilket fantastiskt liv hon skulle få när hon gifte sig med sin drömprins. Men nu.... Hon sitter ju bara där, iklädd hatt och bara längtar till...till vaddå? Nobelfesten? Nä, det verkar ju faktiskt vara rätt trist. Solliden? Känns det inte som att det alltid är turister där? Vem vill ha trädgården full av turister? Semester på deras härliga båt som man sett på omslaget av Svensk damtidning? Om Svensk damtidning och Se & hör och Aftonbladet och så vidare har ett ändlöst arkiv med bilder på denna båt så kan man ju tänka sig att inte ens där får dom vara i fred.

Nej, jag ska inte babbla mer om huruvida Silvia är nöjd med sin tillvaro eller inte. Men min tes är att hon någonstans på vägen troligtvis passerade gränsen mellan FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD.

(Om det inte syns på bilden: Dancing Queen uttrycker lyriskt sin förväntan inför sitt nya liv "invigningar, människor, middagar, resor, kungligheter, statsbesök, klippa band, göra korv, nobelfesten...." Botox-Silvia fyller bittert i "...on top of it!")

Så plötsligt satt jag där, något överraskad, med en "enruting" framför mig och tänkte "jaha. jaså. ok. då har jag väl gjort klart min serie då".

Jag avslutar detta inlägg med att ännu en gång försöka understyka kungafamiljens underhållningsvärde:

Serier

Jag brukar ofta läsa serierna i dagstidningar och när jag läst klart så undrar jag ofta varför jag läser dom.

Men jag ska inte snöa in på min relation till serier för då hamnar jag nog i ett långt tjat om "å ena sidan...å andra sidan...eller jo... eller nej...." och det blir nog ganska trist och förvirrande.

Så. Till poängen.

Vi skulle välja ut tre serier /serietecknare som inspirerar mig i mitt konstnärliga respektive pedagogiska arbete.

Hm...tänkte jag när vi fick den uppgiften. Jag ska på förhand säga att detta kändes lite krystat eftersom jag inte läser serier med vilje särskilt ofta, än mindre låter mig inspireras av dem. Men, uppgiften låg framför mig och jag började leta i min hjärna efter serier som jag tyckt varit intressanta på olika sätt.

Det första jag kom att tänka på vad det gäller det konstnärliga perspektivet var Acke.

Vad gäller mitt ritande har jag alltid varit mest intresserad av att rita kläder. Den här tidningen innehöll mycket kläder. Det var iaf vad jag såg. I efterhand har jag sett att det är som enda lång tecknad high school-film. Men då, när jag läste som mest, satt jag och ritade av olika outfits ur just denna serietidning.

Stenmark fungerar, med sin humor, både som konstnärlig och pedagogisk inspiration.

Jag har alltid haft en fascination för MAD. Kanske inte just själva tidningen, eftersom jag inte kan komma på att jag läst den. Någonsin. Men framsidan. Upprepning av detta flinande, men samtidigt något likgiltiga ansikte som ändå ständigt finner ett sätt att förnya sig fascinerar mig. Det ger ju en känsla av igenkänning, men samtidigt vet jag inte om jag helt vill känna mig vid den här personen. På samma sätt som Karlsson på taket får han mig att känna mig allmänt misstänksam mot honom. Bara en sån sak som att man inte riktigt vet om det är ett barn eller en vuxen... Men tillbaka till ämnet: Jag tycker ändå att omslagen till MAD precis som Stenmark inspirerar både konstnärligt och pedagogiskt. Även här används humor och satir. Det finns även en stark koppling till samhällsfrågor.



På seminariet diskuterades huruvida klädkollektioner, eller bilder från en kollektion i följd, kan kallas serie. Och jag vet kanske inte om jag skulle säga att det var det. Men visst skulle man kunna diskutera det, med tanke på att kollektioner ofta har, som ett av sina syften, att berätta något. Jag kunde inte släppa det här med kollektionerna. Är det serier eller inte? Vad är det i så fall som berättas? Jag kan inte reda ut detta. MEN jag tycker däremot att finns det en historia värd att berättas så vill jag höra den. Lite så vill jag även se på framtida arbeten som jag kommer få in, eller idéer jag själv får. Allt som driver en framåt, allt som får en att vilja skapa, vare sig det kan kallas serier eller inte, ska uppmuntras. 

Serier som däremot inte inspirerar mig är dessa, jag vet inte ens om man kan kalla dom serier, bilder i Metro där människor får skicka in pratbubblor till. Mer oinspirerande idé får man kanske leta efter. Jag är så provocerad av dessa bilder att jag funderar på att försöka göra något kreativt av det. Kanske för att kväva okreativiteten i dom. Lite som hämnd.

Detta får faktiskt vara nog om dessa "inspirerande serier"

blog on blog

Jag vet, jag vet... Nu ligger jag efter igen. Jag ska försöka samla mig och göra det jag ska.
Ett tag inbillade jag mig att detta forum skulle passa mig perfekt. Men nej, jag måste erkänna att det tar emot att blogga. Kanske har jag nån slags press att det måste vara så himla käckt och vitsigt. Kanske kan det vara så att det känns som att jag redan sagt allt redan och nu ska jag skriva ner allt också. Ni som läser detta har förmodligen redan hört mig säga det som står här. För mig påminner det lite om en "mardröm" jag hade för några år sen. Jag drömde att jag skulle cykla till Norrland och när jag kommit till typ Härjedalen (vad vet jag. Jag är värdelös på svensk geografi) så kom jag på att jag glömt cykeln och var tvungen att gå tillbaka och hämta den. Kanske är det här en märklig jämförelse. Men det är lite samma känsla. Att mitt i spontaniteten gå tillbaka och göra/säga samma sak igen.

Men jag ska skärpa mig. Genom detta inlägg hoppas jag att jag passerat den psykologiska spärr som jag har för att klicka på "Publicera inlägg".