Konflikt. del 3: tyg

Tyg.

Konflikt. del 2(b)

öuhm.... Vad var det nu jag hade glömt? Varför är det så svårt att komma ihåg att vi skulle ha med dom där frågorna? Hur ska jag rätta till det här nu?

Vad jag gör just nu är att jag ska samla inspiration till hur man arbetar med material. Vad jag tänkt göra är att leka med intrycket ett material ger, kanske att jag rör till det lite extra med musik. Vad som kan hända är att detta bara krånglar till, eller tar mig mot nya mål, nya konflikter, nya frågetecken. Vem vet vad som kan hända längs vägen. Vad jag har lärt mig hittills är att det är svårt att hitta något att rikta in sig på när det finns så många idéer. Jag har också lärt mig liiiiite mer om vad man kan göra med tyg, tråd och garn. Kanske är dags snart gå in lite mer på det praktiska arbetet. Än så länge vet jag inte riktigt vad jag gett mig in på...men so what... någonstans ska det väl leda.



Jag vet inte hur jag vill göra detta än. Imorgon ska jag sätta mig och leta lite mer i böcker. Läsa, titta på bilder och låta mig inspireras till hur jag ska ta mig an uppgiften. Hur det än blir så ska jag nog försöka testa mig fram och hitta egna vägar till hur jag kan arbeta fram olika intryck genom material.




Varför jag vill jobba med detta grundar sig i en önskan att lära mig mer om tyg, hur man kan arbeta med det, vad man kan göra. Och även jobba med dessa förväntningar. Förväntningar av ett visst material. Does this make sense? Detta varför kan även besvaras med att jag fascineras av intryck och fördomar, så varför inte jobba med fördomar och intryck av material.
Det stod även på bloggen att man skulle svara på frågan varför man lärt sig något. Och den mest grundläggande anledningen till att man lärt sig något är väl för att man är nyfiken. Man vill veta mer om något. Nyfikenheten är det som hittills drivit mig i den här riktningen och fått mig att titta i böcker som verkar intressanta och nyfikenheten hoppas jag ska vara anlednngen till varför jag kommer komma långt i mina funderingar kring gestaltningen. Hoppas jag iaf. En annan grej man lär sig av är ju misstag. Ett misstag jag lärde mig av igår var att jag plockade fram en bok som jag trodde skulle handla mer om tyger, olika typer av tyger och vad som hade skapats med tyger. Det visade sig vara en bok som mer inriktade sig på garn och vävning och hur konstnärer hade jobbat med trådar, rep och garn för att skapa. Hade jag inte plockat fram den hade jag inte hittat bilden på träden som var tillverkade av garn.

Konflikt. del 2.

Sen förra inlägget har följande hänt som fått mig att åka några varv till i konfliktkarusellen:

Vi har haft handledning. Alla mina tankar omvandlades samtidigt som jag pratade. Jag försökte få fram vad jag tänkte men det kändes lite som att jag trasslade in mig mer. Jag har verkligen inte tänkt klart kring temat. Å ena sidan provocerar temat mig enormt mycket. Det påminner mig om fördomar kring det konstnärliga lidandet, att det måste vara svårt, det måste vara smärtsamt för att det ska bli något värt att kalla konst. Detta gör mig trött eftersom det ger konst en smal och elitistisk roll. Å andra sidan kan jag se att temat ger mig utrymme att utforska mitt eget lärande. Vad kan jag lära mig? Kan jag lära mig något nytt om mig själv? Kan jag lära mig något nytt om något material? Kan jag lära mig något nytt om andra? Hur långt kan jag driva mig själv för att lära mig något? Dessa frågor kom inte under handledningen. Då var jag bara trött och frustrerad. Nu börjar jag äntligen landa i själva processen. Kanske kan det även bero på att bedömningsuppgiften äntligen landat i Tarjas fack.

I söndags kväll satt jag i domkyrkan och tittade på en dokumentär om Feist: Look At What the Light Did Now. Jag gick dit med en förväntan att få se en dokumentär om hennes musik och om henne som artist. Men jag blev något förvånad och positivt överraskad då dokumentären istället la fokus den kreativa process som äger rum när människor skapar tillsammans. Musiker, artister, konstnärer, fotografer, vänner, kollegor, ljustekniker, regissörer, producenter.....alla dessa titlar vävs samman i ett enda stort konstverk.



Det går att sätta toner till text, bilder till melodier, fånga en känsla i ett foto, i en film, med lampor, med lera.... Med varandra som inspiration finns det alltid utrymme till kreativitet och nyskapande.
Som alltid när jag sett en bra film eller varit på en bra konsert inser jag hur jag totalt slukas av visuella intryck, melodier, bilder, ljud, toner, rytm, färger. osv. Vad lämnar allt detta för intryck hos mig? Hur påverkas jag av de intryck som möter mig? Uppenbarligen är jag fascinerad av intryck i form av ljud och bild. Men på vilket sätt? Vilka ljud och bilder tilltalar mig? Vad bildar jag mig för uppfattning om dessa? Hur påverkar ljudet bilden och bilden ljudet i en film eller på en konsert?

Idag har jag lämnat in bedömningsuppgiften. Efter det blev jag kvar på skolan. Stundom fokuserat, stundom planlöst bläddrandes i olika böcker i HDKs bibliotek samtidigt som jag pratade med Kajsa, Kristoffer och Ellen om allt och ingenting (kanske mest ingenting). Mitt bland allt babbel och blädder så väcks nya tankar och idéer. Jag drog ut en stor på bok bland de andra stora böckerna. I bakhuvudet finns en regel som säger att stora böcker är bra böcker. Boken handlade om vävning.... tror jag... jag läste inte så noga. Bara tittade på bilder. Av garn och rep och snören och trådar hade det skapats alla möjliga mönster och former. Bl.a hade någon vävt och fäst trådar på ett sätt som gjorde att trådarna bildade formen av träd. Jag letade på google för att hitta något exempel som liknade det jag hittade i boken. Men utan resultat. Det närmsta jag kom var detta träd som fått en något gles scarf.

Detta leder mig till var jag befinner mig nu i min tankebana. Tanken på ett träd skapat av tråd fick mig att börja tänka: Skulle jag kunna använda mig av något mjukt material för att skapa något som oftast är hårt? Hur kan man få ett mjukt material att uppfattas som hårt? Eller tvärtom, hur kan man få ett hårt material att uppfattas som mjukt? Vad ger materialet för intryck? Kan jag manipulera materialet till att ge ett annat intryck? Kan jag använda mig av ljud för att skapa en konflikt i intrycket. Oftast hör ljud ihop med en bild i 2D, antingen i form av ett foto, en tavla eller en film. På en modevisning hör det däremot ihop med plaggen, men plaggen får en naturlig koppling då de med hjälp av en kropp rör sig i takt till musiken. Kan man koppla ett material till ljud, till musik?

Konflikt. del.1.

Konflikt?
Min utgångspunkt (går att hoppa över om man bara vill läsa om vad jag faktiskt tänkt göra):

Jag har tänkt på det här ordet ett tag nu, och lite mer fokuserat sen i måndags. Att gestalta konflikt?
Finns det något jag vill veta om konflikt? Är det något jag vill visa? Något jag vill bevisa?
Min grundinställning till konflikt är faktiskt att jag är ganska trött på det. Jag är absolut inte en konflikträdd person, men jag tycker det är ganska tråkigt. Ibland kan jag tycka att det känns som om människor söker konflikter i allt. Vi ska alltid problematisera, granska, ställa argument mot varandra.... vi ska helst vara anti det mesta. Det är nästan som om det skulle vara det coolaste. Man ska helst vara den som avslöjar något, vara den första att säga nej, den första att ta upp problemet.
Dom "coola" tjejerna på högstadiet var dom som hade dramatiska bråk i korridoren. Dom "coola" killarna var dom som sa emot lärarna. På gymnasiet var det dom som argumenterade emot lärarna som fick högst betyg. G= dom tysta som gjorde som dom skulle, VG= dom som höll med, MVG= dom som uppmärksammade problemen, argumenterade emot. På universitetet är nyckelordet "problematisera". Allt som skrivs eller redovisas ska problematiseras.
I måndags visade Fredric en film från TEDwomen där Tony Porter pratar om mäns frigörelse från stereotyper.
Det här är något jag tänkt på länge, och tänkte nu att det är på tiden att någon faktiskt börjar prata om det på allvar. (Det är också en konflikt som fascinerar och uttråkar mig på samma gång - debatten kring feminism. Feminism som ska iklär sig en jämställdhetsuniform men som ofta istället framstår som någon slags hämndaktion.) Och jag tror att vi alla i rummet var överens. Inombords nickar vi, men vi är uppfostrade att problematisera och därför lyfts det fram att "hm...men vad var det för publik då? Det vara ju bara vita kvinnor. Helt felriktat.". Å ena sidan så är det självklart att vi måste problematisera, på så sätt hittar vi bristerna och när man hittat bristerna kan man börja förbättra, börja förändra. Men ibland kan jag känna att vi fastnat i nåt slags träsk av negativitet. Man är cool och smart om man är lite negativ och hela tiden säger emot och hittar fel.

Ok, till uppgiften då: Gestaltning, tema: konflikt?
Jag tänkte att jag ville göra något antikonflikt. Titta på konfliktens motsats: harmoni. Går det att uppnå? Eller är konflikt oundvikligt? MEN så slog det mig att det kanske man inte får?
Så jag tänker lite att man kanske kan jobba lite med hur konfliker uppstår? Vad är det för signaler vi skickar till varandra när konflikter uppstår? Tonfall, ordval, kroppsspråk? Eller ännu tidigare: kläder. Har vi redan i vårt klädval ställt oss på en viss sida, vid en viss åsikt? Jag tänker på när en person kliver på en buss eller spårvagn - vem sätter man sig bredvid. Kollar man runt och väljer den man tycker verkar trevligast, renast, mest lik en själv, snällast? Vem skulle du sätta dig bredvid?

Ibland kan jag tänka att vi alla ingår i en stor skala av hur gärna någon vill sätta sig bredvid en. Det är nästan samma skala som hur troligt det är att vi slipper böter, slipper betala om man glömt pengar när man ska köpa nåt litet på ica eller om man får tränga sig före någon i kön.

Jag brukar nog hålla mig till principen "short story long", så med hela den här långa bakgrunden kommer nu: Jag tror jag vill studera människor, men jag vet inte än vad det ska bli av det. Jag tänker också att jag skulle vilja jobba med tyg. Jag kan inte sy. Men det här skulle kunna bli ett lärtillfälle. Kanske kan det bli ett lapptäcke? Jag vet inte.

När jag läste igenom vad jag skrivit nu känns det som jag säger emot mig själv. Men så går det när man skriver och tänker samtidigt. Men dessutom så är det väl så också, på tema konflikt, att vi ständigt är i konflikt med oss själva också. Det är sällan vi är helt svart/vita. Ändå låtsas vi.

Min egen serie-resa...

...från förväntan, till uttråkan (kan man säga så? frågar sig svenskläraren), till förväntan, till "jaha, jaså, ok."

Efter mycket skissande, skriva en rad här, skicka vidare, få nåt nytt, rita en bild, lägga den i en låda, räkna till tre, skriva en motsats, vika fyra gånger, lägga motsatsen i en burk, vända burken upp-och-ned, skicka till den person som kommer efter dig på klasslistan, skriva upp sitt namn, lägga i en låda, låta någon annan dra ett namn som redan finns, rita en bild till det, skicka vidare, blunda och rita det första man tänker på och till slut....så satt jag där med två ord:

FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD

Dessa två skulle jag skapa en serie utifrån. "Åh!" tänkte jag, "Det här kommer bli kul!"

Jag gick hem och gjorde som jag brukar göra när något ska vara klart en viss tid. Jag gjorde ingenting.
Dagen innan det skulle vara klart gick jag till skolan och satte mig i ateljén med människor som verkade vara mitt i ett hav av kreativitet. Och där satt jag, liksom bredvid på den torra flisiga bryggan, som en ofrivillig badkruka och bara hoppades att en våg av all den där kreativiteten skulle falla över mig.

Jag skrev, tänkte och skissade tråkiga idéer om oscarsstatyetternas förväntan som sedan omvandlades till uttråkan i Tom Hanks vindsförråd. Helt oinspirerad av mina egna idéer fortsatte jag, suckandes inombords och säkert även högt för mig själv, skissa och plötsligt satt jag och skissade på en serie som en lek att fånga båda dessa motsatsord i ett.

Jag vet inte hur väl det syns men det är en person som stirrar in i en micro. Jag tänker mig att personen på bilden är förväntansfull men samtidigt uttråkad.

I min frustration att inget blev riktigt som jag tänkt sökte jag mig till idéer kring en av Sveriges roligaste människor. Jag vet inte om hon är rolig som person. Men det är något med vår drottning som är så fruktansvärt komiskt. Hela kungafamiljen faktiskt, tycker jag är en ändlös källa till humor. Jag funderade lite på drottningen nu och då. Efter skandalboken om kungen, eller, nej, inte specifikt sen dess....jag tänker nog rent allmänt att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara kunglig. Och jag inbillar mig någonstans att Silvia skulle kunna bekräfta detta. Sen tänkte jag på bilden av kungligheter ur ett sagoperspektiv, och jag tänker mig att Silvia, uppvuxen i ett land, en världsdel faktiskt, utan kungligheter i sikte drömde om vilket fantastiskt liv hon skulle få när hon gifte sig med sin drömprins. Men nu.... Hon sitter ju bara där, iklädd hatt och bara längtar till...till vaddå? Nobelfesten? Nä, det verkar ju faktiskt vara rätt trist. Solliden? Känns det inte som att det alltid är turister där? Vem vill ha trädgården full av turister? Semester på deras härliga båt som man sett på omslaget av Svensk damtidning? Om Svensk damtidning och Se & hör och Aftonbladet och så vidare har ett ändlöst arkiv med bilder på denna båt så kan man ju tänka sig att inte ens där får dom vara i fred.

Nej, jag ska inte babbla mer om huruvida Silvia är nöjd med sin tillvaro eller inte. Men min tes är att hon någonstans på vägen troligtvis passerade gränsen mellan FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD.

(Om det inte syns på bilden: Dancing Queen uttrycker lyriskt sin förväntan inför sitt nya liv "invigningar, människor, middagar, resor, kungligheter, statsbesök, klippa band, göra korv, nobelfesten...." Botox-Silvia fyller bittert i "...on top of it!")

Så plötsligt satt jag där, något överraskad, med en "enruting" framför mig och tänkte "jaha. jaså. ok. då har jag väl gjort klart min serie då".

Jag avslutar detta inlägg med att ännu en gång försöka understyka kungafamiljens underhållningsvärde:

Serier

Jag brukar ofta läsa serierna i dagstidningar och när jag läst klart så undrar jag ofta varför jag läser dom.

Men jag ska inte snöa in på min relation till serier för då hamnar jag nog i ett långt tjat om "å ena sidan...å andra sidan...eller jo... eller nej...." och det blir nog ganska trist och förvirrande.

Så. Till poängen.

Vi skulle välja ut tre serier /serietecknare som inspirerar mig i mitt konstnärliga respektive pedagogiska arbete.

Hm...tänkte jag när vi fick den uppgiften. Jag ska på förhand säga att detta kändes lite krystat eftersom jag inte läser serier med vilje särskilt ofta, än mindre låter mig inspireras av dem. Men, uppgiften låg framför mig och jag började leta i min hjärna efter serier som jag tyckt varit intressanta på olika sätt.

Det första jag kom att tänka på vad det gäller det konstnärliga perspektivet var Acke.

Vad gäller mitt ritande har jag alltid varit mest intresserad av att rita kläder. Den här tidningen innehöll mycket kläder. Det var iaf vad jag såg. I efterhand har jag sett att det är som enda lång tecknad high school-film. Men då, när jag läste som mest, satt jag och ritade av olika outfits ur just denna serietidning.

Stenmark fungerar, med sin humor, både som konstnärlig och pedagogisk inspiration.

Jag har alltid haft en fascination för MAD. Kanske inte just själva tidningen, eftersom jag inte kan komma på att jag läst den. Någonsin. Men framsidan. Upprepning av detta flinande, men samtidigt något likgiltiga ansikte som ändå ständigt finner ett sätt att förnya sig fascinerar mig. Det ger ju en känsla av igenkänning, men samtidigt vet jag inte om jag helt vill känna mig vid den här personen. På samma sätt som Karlsson på taket får han mig att känna mig allmänt misstänksam mot honom. Bara en sån sak som att man inte riktigt vet om det är ett barn eller en vuxen... Men tillbaka till ämnet: Jag tycker ändå att omslagen till MAD precis som Stenmark inspirerar både konstnärligt och pedagogiskt. Även här används humor och satir. Det finns även en stark koppling till samhällsfrågor.



På seminariet diskuterades huruvida klädkollektioner, eller bilder från en kollektion i följd, kan kallas serie. Och jag vet kanske inte om jag skulle säga att det var det. Men visst skulle man kunna diskutera det, med tanke på att kollektioner ofta har, som ett av sina syften, att berätta något. Jag kunde inte släppa det här med kollektionerna. Är det serier eller inte? Vad är det i så fall som berättas? Jag kan inte reda ut detta. MEN jag tycker däremot att finns det en historia värd att berättas så vill jag höra den. Lite så vill jag även se på framtida arbeten som jag kommer få in, eller idéer jag själv får. Allt som driver en framåt, allt som får en att vilja skapa, vare sig det kan kallas serier eller inte, ska uppmuntras. 

Serier som däremot inte inspirerar mig är dessa, jag vet inte ens om man kan kalla dom serier, bilder i Metro där människor får skicka in pratbubblor till. Mer oinspirerande idé får man kanske leta efter. Jag är så provocerad av dessa bilder att jag funderar på att försöka göra något kreativt av det. Kanske för att kväva okreativiteten i dom. Lite som hämnd.

Detta får faktiskt vara nog om dessa "inspirerande serier"

blog on blog

Jag vet, jag vet... Nu ligger jag efter igen. Jag ska försöka samla mig och göra det jag ska.
Ett tag inbillade jag mig att detta forum skulle passa mig perfekt. Men nej, jag måste erkänna att det tar emot att blogga. Kanske har jag nån slags press att det måste vara så himla käckt och vitsigt. Kanske kan det vara så att det känns som att jag redan sagt allt redan och nu ska jag skriva ner allt också. Ni som läser detta har förmodligen redan hört mig säga det som står här. För mig påminner det lite om en "mardröm" jag hade för några år sen. Jag drömde att jag skulle cykla till Norrland och när jag kommit till typ Härjedalen (vad vet jag. Jag är värdelös på svensk geografi) så kom jag på att jag glömt cykeln och var tvungen att gå tillbaka och hämta den. Kanske är det här en märklig jämförelse. Men det är lite samma känsla. Att mitt i spontaniteten gå tillbaka och göra/säga samma sak igen.

Men jag ska skärpa mig. Genom detta inlägg hoppas jag att jag passerat den psykologiska spärr som jag har för att klicka på "Publicera inlägg".