Efter mycket skissande, skriva en rad här, skicka vidare, få nåt nytt, rita en bild, lägga den i en låda, räkna till tre, skriva en motsats, vika fyra gånger, lägga motsatsen i en burk, vända burken upp-och-ned, skicka till den person som kommer efter dig på klasslistan, skriva upp sitt namn, lägga i en låda, låta någon annan dra ett namn som redan finns, rita en bild till det, skicka vidare, blunda och rita det första man tänker på och till slut....så satt jag där med två ord:
FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD
Dessa två skulle jag skapa en serie utifrån. "Åh!" tänkte jag, "Det här kommer bli kul!"
Jag gick hem och gjorde som jag brukar göra när något ska vara klart en viss tid. Jag gjorde ingenting.
Dagen innan det skulle vara klart gick jag till skolan och satte mig i ateljén med människor som verkade vara mitt i ett hav av kreativitet. Och där satt jag, liksom bredvid på den torra flisiga bryggan, som en ofrivillig badkruka och bara hoppades att en våg av all den där kreativiteten skulle falla över mig.
Jag skrev, tänkte och skissade tråkiga idéer om oscarsstatyetternas förväntan som sedan omvandlades till uttråkan i Tom Hanks vindsförråd. Helt oinspirerad av mina egna idéer fortsatte jag, suckandes inombords och säkert även högt för mig själv, skissa och plötsligt satt jag och skissade på en serie som en lek att fånga båda dessa motsatsord i ett.
Jag vet inte hur väl det syns men det är en person som stirrar in i en micro. Jag tänker mig att personen på bilden är förväntansfull men samtidigt uttråkad.
I min frustration att inget blev riktigt som jag tänkt sökte jag mig till idéer kring en av Sveriges roligaste människor. Jag vet inte om hon är rolig som person. Men det är något med vår drottning som är så fruktansvärt komiskt. Hela kungafamiljen faktiskt, tycker jag är en ändlös källa till humor. Jag funderade lite på drottningen nu och då. Efter skandalboken om kungen, eller, nej, inte specifikt sen dess....jag tänker nog rent allmänt att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara kunglig. Och jag inbillar mig någonstans att Silvia skulle kunna bekräfta detta. Sen tänkte jag på bilden av kungligheter ur ett sagoperspektiv, och jag tänker mig att Silvia, uppvuxen i ett land, en världsdel faktiskt, utan kungligheter i sikte drömde om vilket fantastiskt liv hon skulle få när hon gifte sig med sin drömprins. Men nu.... Hon sitter ju bara där, iklädd hatt och bara längtar till...till vaddå? Nobelfesten? Nä, det verkar ju faktiskt vara rätt trist. Solliden? Känns det inte som att det alltid är turister där? Vem vill ha trädgården full av turister? Semester på deras härliga båt som man sett på omslaget av Svensk damtidning? Om Svensk damtidning och Se & hör och Aftonbladet och så vidare har ett ändlöst arkiv med bilder på denna båt så kan man ju tänka sig att inte ens där får dom vara i fred.
Nej, jag ska inte babbla mer om huruvida Silvia är nöjd med sin tillvaro eller inte. Men min tes är att hon någonstans på vägen troligtvis passerade gränsen mellan FÖRVÄNTANSFULL och UTTRÅKAD.
(Om det inte syns på bilden: Dancing Queen uttrycker lyriskt sin förväntan inför sitt nya liv "invigningar, människor, middagar, resor, kungligheter, statsbesök, klippa band, göra korv, nobelfesten...." Botox-Silvia fyller bittert i "...on top of it!")
Så plötsligt satt jag där, något överraskad, med en "enruting" framför mig och tänkte "jaha. jaså. ok. då har jag väl gjort klart min serie då".
Jag avslutar detta inlägg med att ännu en gång försöka understyka kungafamiljens underhållningsvärde:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar